Hur gick det till egentligen?

2010 - 2011 från brudgummens vy

Vi börjar den här historien i Duveds kyrka, en gråmulen dag i slutet av maj 2010. Samma kyrka som nu kommer att stå värd för det bröllop som komma skall. Examen för en servitör som skulle ut i världen och testa på lyckan på olika ställen, med första stoppet inställt på Hunnebostrand på västkusten. Examensdagen var en trevlig tillställning med den närmaste familjen närvarande, och med en större fest för släkt och vänner senare i Hosjö. Efter ceremonin i kyrkan så åkte alla studenter flak i duggregn från Duveds kyrka in till Åre där festligheterna började. Den då 19 år unga student, som bara ett halvår innan hade rakat av sig håret på en efterfest för att det var alldeles för lång och ovårdat, var nu färdig med skolan och lovade heligt sina klasskamrater att han aldrig mer skulle tillbaka till skolan och plugga. Bara några dagar senare så sitter en vilsen själ i en bil på väg söderut på E14 för att påbörja ett nytt äventyr, en sommar på västkusten. En hektisk sommar med massor av jobb på en allt för ofta underbemannad restaurang. När sommaren senare börjar närma sig sitt slut så inser den åter ganska vilsna själen att han inte riktigt visste vad han egentligen ville göra framöver. Men en vintersäsong till vore ju trevligt. Kluven i om det ska vara åter till Åre eller om han skulle göra ett försök på annan ort. Efter att ha diskuterat med hans bästa vän från gymnasiet som vid det laget hade fått en tjänst som kökschef på HC i Sälen så kom beslutet att det kunde vara kul att jobba tillsammans. I början av december rör sig bilen åter igen mot en ny destination, Sälen.

Väntan och åter väntan

Väl på plats så får han reda på att alkoholtillståndet inte var helt klart, men det fanns fortfarande saker som kunde göras. Ställa i ordning barer och se till att beställningar var förberedda. Men redan efter första veckan så kändes det inte helt rätt, varje gång han fick höra något från ägarna så var det att de fortfarande väntade på tillståndet men att så fort de fick det så skulle allt börja rulla. Dagar gick över till veckor. Mycket pulkaåkning hann det bli under väntans tider men när tre veckor hade gått och fortfarande inga nyheter hade kommit så bestämde sig en mindre glad 19 åring att det var dags att kolla runt om det fanns några andra ställen som skulle kunna tänka sig att ta in en arbetslös och uttråkad person. Det gemensamma boendet i Hundfjället, som han åtminstone bott på gratis under tiden, låg bara några hundra meter ifrån en annan restaurang. Tillsammans med ytterligare två från boendet så bestämde de sig för att kolla om det möjligen saknades personal, vilket det faktiskt också gjorde. Den 28:e december började således de 3 jobba på Hundfjällets restaurang.

Brudgummens första minne av bruden

Så kom den där dagen, 2 arbetsdagar in på det nya jobbet. Nyårsmiddagen var i full rullning och vad jag minns så flöt allt på bra, det var full restaurang och mycket att göra, vad jag då inte visste var att i dessertluckan så stod en tjej som senare skulle göra mig så otroligt lycklig. Jag har bara vaga minnen av hur kvällen gick rent jobbmässigt fram tills det närmade sig tolvslaget. När alla gäster hade fått champagne i glasen så gick vi ut tillsammans, alla gäster och de som jobbat, för att skåla in det nya året. Tjejen i dessertluckan hade vid den tiden jobbat klart och bytt om för att ändå stanna kvar och skåla in det nya året. Det var där och då, ute på terassen, som jag för första gången la märke till denna denna utåtriktade tjej med kort hår och lite “bagiga” kläder. Helt i mitt tycke och smak.

2010 - 2011 från brudens vy

En någorlunda understimulerad tjej som precis hade hjälpt sin gamla chef att starta upp en krog i Västerås, vilken hade blivit allt annat än vad hon hade trott. Vilket i sin tur bara ledde till lite extra ströjobb fram till julsäsongen kom. Hon sprang då snabbt tillbaka till Strike, där hon tidigare jobbat, och bad om att få jobba julbord. I alla fall ett litet tag eftersom hon precis hade varit på en intervju för andra gången för att testa på ett säsongsjobb. Hon hade alltid funderat på hur det skulle vara att jobba en vintersäsong och efter ett år med mycket ansvar och stöd på jobbet, och ett stycke bartenderutbildning i Stockholm för att fördriva tiden, kände hon sig nu redo för att åka ensam till Sälen. En bekant från restaurangbranschen hade tipsat om ett toppjobb! Lucia 2010 satte hon sig i bilen, fullproppad med skidor och hushåll för att åka i en snöstorm. Vad hon inte visste vid det laget var att det skulle bli den längsta bilresan till Sälen någonsin. Det tog ungefär 9 timmar till Hundfjället, utan mottagning från radiostationerna och med en julskiva som gick på repeat. Samma 21 låtar i 9 timmar.

Så började jobbet

När hon väl kom upp så blev hon eskorterad till den mest avlägsna av de boenden som anordnades av jobbet. Eftersom det var fler anställda än tidigare säsonger så hade man hyrt en liten privat stuga med 4 sovrum med 2 sängar i varje. Här skulle hon nu få träffa folket som hon skulle bo och jobba med i ett halvår, 45 kvadrat med människor hon aldrig träffat tidigare. Tjejerna ploppade in en efter en under den kommande veckan. Hon insåg snabbt att hon var ensam kock och resten var servispersonal, vilket betydde olika arbetstider. Jobbet startade och snabbt insåg hon att något inte stämde, toppjobb? Struktur? Det var allt annat, total katastrof, underbemannat och allmänt rörigt. I efterhand så fick hon reda på att den bekante hade lurat upp henne på falska förhoppningar då han satt i skiten med personal och var kökschef. Han hade känt sig tvungen att spä på för att överleva säsongen.

Brudens första minne av brudgummen

Efter bara några dagar på jobbet så åkte en del kollegor hem då de inte pallade trycket. Jag var bitter efter att för första och även sista gången jobbat på julafton, men in kommer 3 grabbar som letade jobb. Jag minns denna dag så väl, speciellt eftersom när dessa grabbar kom in i köket så säger en av tjejerna jag bor med “SHOT GUN, Jag paxar!! Han den snaggade och han med frisyren”. Jag flinar för mig själv och vänder mig om och fortsätter jobba.

Mitt andra minne är en afterwork när grabbarna precis börjat. Jag minns att jag lite onykter går fram och ska hälsa lite trevligt på dem. Jag hälsar “Hej, jag heter Emma”.

• Grabb 1 (som kan beskrivas som en frisjäl med långt hår som skulle jobba i disken) svara “Tja, Olle Brask men du kan kalla mig Brask”.
• Grabb 2 (Som kan beskrivas som en typisk säsong-bartender som flickorna trånade efter) “Jean-Pierre Cassanova, men du kan kalla mig JP”.
• Grabb 3 (en snygg snowboardkille med en skön aura med lite skejtstil) “Hej, jag heter Lennart”.

Här kommer inte mitt stoltaste ögonblick då jag utbryter: “Lennart! HAHA KUL! Vad heter du på riktigt då? Kom igen det kan inte vara ditt riktiga namn?” Jag fortsätter skratta en stund och förstår inte helt vad som händer.

I det läget säger då Lennart: “Ja, Lennart och min bror heter Gunnar okej tror du mig nu?”

Det var här resan tog sin början, en resa som tog helt andra vändningar än vad någon av oss hade kunna tro.

Denna säsong gav oss inte bara varandra utan även ett par superhärliga och nära vänner och vi lärde känna massor med härliga typer.